Bristande tillgänglighet

Igår behandlades regeringens förslag om bristande tillgänglighet som en form av diskriminering i riksdagen. Resan fram till slutbehandlingen har varit lång och krokig. För egen del började resan på ett av folkpartiets landsmöte för ett antal år sedan där vi inom folkpartiet har slagit fast att bristande tillgänglighet ska vara en grund för diskriminering. Vår minister Erik Ullenhag fick ett stort mandat att verka för en förändring av lagstiftningen. Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna. Funktionshinderrörelsen har genomfört de så kallade torsdagsaktionerna för att påskynda arbetet.

Regeringen presenterade förslaget tidigare i år och det kan konstateras att det är bra början men det finns en del kvar att göra, enligt funktionshinderrörelsen. Det främsta handlar om undantag för företag som har färre än tio anställda inom handel med varor och tjänster. Självklart tycker jag att en diskrimineringslagstiftning måste gälla hela vägen och för alla. Det ska inte finnas undantag som urholkar eller skapar möjligheter till kryphål i lagen. Samtidigt är jag glad att det finns partier som vågar lyfta upp frågorna och jobba på en tilltänkt riktning. Men jag tror och hoppas att det finns de som vill mer även inom Alliansregeringen. För det ska inte handla om att funktionshindersrörelsen ska behöva klä sig i svart och inte tycka att den nya lagstiftningen är bra. Vi behöver fortsätta med de små stegen framåt mot ett samhälle där inkludering går före exkludering.