Fokus skola

Nu har Almedalsveckan avslutats. De åtta riksdagspartierna har fått var sin dag men nya eller nygamla utspel. Det finns egentligen två sakpolitiska områden som har haft stort fokus under veckan. Ett av dessa handlar om skolan där vi i Folkpartiet har ansvaret genom Jan Björklunds försorg. Det märks att skolan är viktig och det handlar om att framtiden verkligen börjar i skolan och utifrån det måste det finnas möjligheter för den enskilde eleven att utvecklas både kunskapsmässigt men även socialt.

Mycket arbete har lagts ner i att skapa en tydlighet och förändring i skolan. Men självklart kan bra bli bättre och det tar nog också lite tid innan man ser direkta resultat av de förändringar som har genomförts - nya läroplaner, nytt betygssystem, ny lärarutbildning och möjligheter till att skapa en utvecklingsmöjlighet för den enskilde läraren.

Reformerna måste nu få chansen att sätta sig och att vi inom en snar framtid kan börja utvärdera. Dock behöver vi ha en fortsatt tydlighet i att saker som inte riktigt har blivit som det var tänkt behövs det ett mandat att kunna justera. Ett exempel är det här med dokumentationen som verkligen har tagit mycket tid för lärarna. Dokumentationen är fortsatt viktigt men det gäller att hitta en balans i att undervisa och att följa upp.

Under Almedalsveckan ville miljöpartiet rusta upp landets skolor och då utifrån arbetsmiljön. Socialdemokraterna vill satsa tre miljarder kronor så att det kan anställas fler specialpedagoger och att alla i årskurs ett kan läsa. Folkpartiet vill införa en lärlingsutbildning där elever som går utbildningen får lön under tiden de går i skolan.

Det finns säkert godbitar i alla förslagen även om jag blir fundersam främsta till socialdemokraternas förslag att anställa fler specialpedagoger. Var ska Löfven hitta alla dessa personer?

Skolan har varit ett fokusområden och jag tror att skolan kommer fortsatt vara ett fokusområde i valrörelsen om ett år. Vi kommer få se fler utspel, fler förslag inom skolans område under det närmaste året. Har har vi i folkpartiet en god chans att synas och vara delaktiga i debatten där vi tydligt talar för våra förslag och vad det kommer innebära för landets elever och lärare.

Samsyn

I fredagens Helsingborgs Dagblad skriver tre företrädare för socialdemokraterna om vikten av att dels investera i en höghastighetståg och dels en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör. Samtidigt ser man till att ge en känga till Alliansen och dess regering när det gäller förmågan att genomföra projekten.

Att ge en känga är en sak men samtidigt är jag medveten och övertygad om att det faktiskt arbetas på en rad olika håll att påskynda etableringen/utvecklingen av ett svenskt nät av höghastighetståg. Dessutom vet jag att det läggs ner mycket tid och kraft att förmå både den svenska regeringen och den danska dito att verkligen fortsätta jobba med utredning och projektering av ytterligare en fast förbindelse. Jag vill bara påminna om att folkpartiet var det första partiet som på riksnivå har ställt sig bakom en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör. Efter det har även socialdemokraterna på riksnivå ställt sig bakom arbetet och självklart hoppas jag att denna samsyn kan fortsätta att utvecklas och att vi tillsammans jobbar mot vårt gemensamma mål.

Förtroende

För några veckor sedan presenterade regeringen sin budget för nästa år och det kan konstateras att det mesta av nyheterna har släppts efterhand på olika resor av partiledarna och ministrarna i Sverige. En bra strategi. Så bra så att man har kunnat skönja samma mönster när till exempel socialdemokraterna har presenterat sin skuggbudget. En skuggbudget där socialdemokraterna nu måste presentera konkreta förslag hur de vill se sitt Sverige de kommande åren. Det är bra att de kommer upp banan och inte enbart kan bedriva en politik som går ut på att bara kritisera utan egna förslag.

Det verkar som om väljarna, även om detta bara är en ögonblicksbild, ger den sittande regeringen ett fortsatt stöd. Självklart är det en bit kvar till en egen majoritet och alla partier inom Alliansen behöver fortsätta att göra sin läxa att synas och beskriva den gemensamma bilden av Sverige men ändå med ett inslag av liberal, centerpartistisk, kristdemokratisk och moderat politik. Vi är fyra partier som tillsammans tar ansvar för det framtida Sverige. När det gäller förtroende kan det också konstateras att Reinfeldt nu åter drar ifrån Löfven.

Ikväll är det dags för partiledardebatt i TV. Självklart hoppas jag på att det blir en intressant och konkret debatt där de olika bilderna av framtidens Sverige kan mötas och debatteras på ett tydligt och konkret sätt. Det är vi alla politiska partier skyldiga att göra mot våra väljare.

Oberoende

Under de senaste dagarna har vi i Helsingborgs Dagblad kunnat läsa om att fackföreningarna IF Metall och Transport inte längre vill stötta socialdemokraterna med något ekonomiskt bidrag. Jag tror att det är många med mig som kan glädjas. Glädjas utifrån att man kan ha en facklig tillhörighet utifrån sitt arbete men ändå inte vill betala något ekonomiskt stöd till ett parti - socialdemokraterna - därför att man per automatik inte bara röstar socialdemokraterna bara för att man tillhör en facklig LO-organisation. Jag tycker att det är på hög tid att LO-facken ställer sig vid sidan om de politiska partierna och intar en oberoende ställning till dessa partier. 

På så sätt tror jag att det finns möjligheter för facken att på ett mer trovärdigt sätt driva sakfrågor och ta tillvara på alla medlemmars intresse. Självklart hoppas jag att detta även gäller när vi närmar oss valrörelsen 2014. Låt detta val bli partiernas enskilda val.

Kavla upp ärmarna igen eller lägg i ytterligare en växel

Funderar på om det egentligen är lönt att kommentera alla dessa mätningar som förekommer kring vilket parti som skulle ha väljarna förtroende om det vore val idag. Men nu när jag ser att det händer en del märkliga saker i mätningarna kan jag inte låta bli. Åter igen går socialdemokraterna uppåt efter månader av nedgång och med Juholt som den främsta orsaken. När partiet nu har fått en ny ledare verkar det som om väljarna börja vända tillbaka och ge socialdemokraterna ett större förtroende nu än tidigare. Det kan konstateras att det verkar enbart handla om att partiet har bytt partiledare som i sig är ganska anonym men är mycket bättre än den tidigare partiledaren.

Som jag har skrivit tidigare så känns det en aningen märkligt att partiet kan gå upp så mycket trots att de inte talar om vad de själva vill och inte vill i en rad viktiga sakpolitiska områden. Är det möjligen detta tillvägagångssätt som är det sätt som skapar förtroende och förändringar i mätningarna? Är det så blir jag en aningen fundersam - vart är vi på väg? Ska det löna sig att alltid vara tyst? Har inte vi alla rätt till att få veta i vilka riktningar som de olika partierna vill gå och hur de svarar på en rad viktiga sakpolitiska frågor? Detta istället för att hela tiden skapa fokus på någon annan. Jag är rätt nyfiken på socialdemokraternas politik och tyvärr kan jag konstatera att det finns inget direkt nytt i deras argumentation och tillvägagångssätt. Fortfarande kan man känna igen deras gamla sakpolitiska inställningar inom många områden.

Som alliansparti i allmänhet och folkparti i synnerhet kan vi dock inte vara nöjda med utvecklingen. Vi måste rannsaka oss själva, vara självkritiska och fortsätta skapa förutsättningar för att skapa en tydlighet i dels den egna partibilden om hur Sverige ser ut om 20 år men även en tydlighet och förankring att vi även framöver kan samarbeta tillsammans... detta är ju redan bevisat även om del undrar vad vi gör nu när inte allt tycker lika. Men då kan vi bara konstatera att vi faktiskt är fyra partier som måste få tycka lika och genom en kontinuerlig dialog fortsätta det goda samtalet som skapar en enighet i många frågor något som jag undrar om de röd-gröna  kan skapa.

Det är åter dags att kavla upp ärmarna men samtidigt lägga i ytterligare en växel för att skapa en bra framtidsbild av vårt land.

Göra något

Förra helgen var jag på liberalt riksmöte i Västerås och den här helgen är det dags för moderaternas Sverigemöte. Jag är helt övertygad om att båda tillfällena skapar inspiration och syftar att blicka framåt och fortsätta arbeta tillsammans. Sedan kan det ju inte hjälpas att det också bli en firmafest då det inte enbart kan och ska handla om det politiska innehållet utan även de sociala mötena är viktiga.

En blå eller var det möjligen en rosa tråd (med tanke på medias fokusering på scenbakgrund och scenljus) för Reinfeldt har varit arbeten. Fortfarande anser vår statsminister att detta kommer vara den viktigaste frågan även i valet 2014. Det finns ju en poäng med det och jag tror att Reinfeldt kommer få rätt. Även socialdemokraterna målar upp frågan om arbete som en av de viktigaste frågorna. Detta märktes även av på vårt riksmöte där Jan Björklund dels var självkritisk till de höga arbetslöshetssiffrorna bland våra unga men även hade konkreta förslag på att skapa möjligheter till att fler unga ska komma in på arbetsmarknaden. Tankarna handlade om att skapa ungdomslöner. Ett förslag som både har fått ros och ris under veckan.

En rad företagsledare inom serviceområdet ger Björklund rätt men samtidigt pekar på att det egentligen inte ska  vara politiken som ska inrätta ungdomslöner utan det ska faktiskt arbetsgivare och facken kunna arbeta fram. Jag hörde t ex att IF Metall redan tidigare har pratat om en variant med "yrkesår" för att skapa förutsättningar för yngre att komma in på arbetsmarknaden. Jag är helt inne på att något måste göras för att sänka arbetslösheten bland de yngre och jag tror att det är dags att vända på alla stenar som går att vända på. I det här läget som kan liknas vid en brainstorming kan inga tankar och idéer förkastas. Därför känns det en aningen anmärkningsvärt att läsa att Reinfeldt är kritisk till Folkpartiets tankar kring ungdomsarbetslösheten. Det borde väl vara rimligt att även moderaterna är självkritiska till att vi inte har klarat av arbetsmarknaden för vår framtida generationer som behöver få ett fotfäste på den svenska arbetsmarknaden. Jag väntar med stort intresse på vilka tankar moderaterna har i denna viktiga fråga.

Dock är jag övertygad att vi liberaler kommer inte släppa frågan utan kommer fortsätta att rannsaka oss själva - leta efter de goda föredömena och dra en fortsatt lärdom av det hela. Vi behöver göra det för våra unga men även för vårt land.

Igenkänning

Idag publiceras två nya mätningar kring opinionsläget bland de svenska partierna. Det kan konstateras att socialdemokraterna har lyckats att nå en ny enighet inom partiet och man kan lägga den nervösa tiden kring partiledarens valser i media och politiska utspel. Man har fått en partiledare som visar på ett annat ledarskap än hans föregångare.

Detta i sig skapar en trygghet i ett parti som har präglats av splittring. Det får också forna väljare att börja strömma tillbaka till socialdemokraterna från både vänstern och miljöpartiet. Men precis som en del andra har gjort under de senaste veckor väntar vi fortfarande på konkreta besked att ta ställning till. Man är fortfarande ganska snabba på att reflektera och kritisera kring alliansens politik men kommer sällan med speciellt konkreta förslag. Beskedet är att besked kommer att komma men man säger inte när. Jag tycker jag känner igen detta, senast från valet 2010. Besked ska komma säger man och hade ett övertag i opinionsmätningarna men när de konkreta förslaget väl presenterades fanns det ett tydligt alternativ att hålla sig till.

Vi kan möjligen få vänta ett tag till på besked men det känns som om den politiska debatten har större förutsättningar att ta fart igen och precis som jag har skrivit tidigare är det bra Sveriges utveckling att ha olika förslag, ha olika visioner kring det fortsatta samhällsbygget.

Kom igen nu

För några dagar sedan så anklagade socialdemokraternas nya politiska talesperson, även kallad för "skuggfinansministern", Magdalena Andersson regeringen och då inte minst Reinfeldt och Borg att utanförskapet hade ökat under deras tid. Nu visar det sig att de har räknat fel och att det inte alls stämmer att utanförskapet har ökat mellan december 2006 och december 2011.

Självklart kan vi inte vara nöjda med ett så högt utanförskapstal och igår så ansåg Jan Björklund att regeringen måste vara självkritiska till att ungdomsarbetslösheten inte har sjunkit så som det är önskvärt. Det är ett bra tecken att regeringen inte slår sig till ro och sitter lugnt i båten utan man åter kavlar upp armarna och tar tag i problemen och skapar förutsättningar för fler arbetstillfällen för både ungdomar och andra. 

Jag är också övertygad om att debatten om framtidens Sverige måste fortsätta men låt den fortsätta med rätt fakta i ryggen och inte göra några felräkningar. Eller är det så att vi kommer även få rätt när det gäller att det har varit nödvändigt att skapa förändringar inom den svenska skolan för att öka kunskapen.

Låt oss gå vidare

Efter knappt en vecka har nu socialdemokraterna åter en ny partiledare genom Stefan Löfven. Om diskussionerna kring valprocessen - öppenhet, tempo med mer - överlåter jag till socialdemokraterna att själv diskutera även om det har funnits företrädare för partiet som öppet har sagt sin åsikt och menar på att det har gått för fort. Men i en akutsituation kanske man tar till snabba metoder för att sedan eventuellt rätta till.

Jag känner inte Stefan Löfven speciellt väl mer än att han har varit fram till i veckan ordförande för IF Metall och jag har delat hans åsikter när det gäller kärnkraften i Sverige som ett sätt att trygga arbetstillfällen inom den tyngre industrin. Jag är också positivt överraskad kring hans tankar gäller EU-samarbete och euron. Det är kanske därför som vi har sett att socialdemokraterna har svängt och gör nu en uppgörelse med regeringen kring den nya europakten.

Det finns nu en förhoppning om det som jag har skrivit i mina inlägg angående krisen inom socialdemokraterna att vi nu kan gå vidare och börjar diskutera politikens innehåll och inte dess organisatoriska ramar.

Kom igen nu då

Egentligen kanske jag skulle sitta ner och bara le åt de interna problemen som finns inom Socialdemokraterna. Det finns ju en del som uttrycker det som att Alliansens bästa valarbetare just nu är Juholt. Det är kanske möjligt men samtidigt är jag helt övertygad om att vi alla som tillhör något av de fyra partierna inom Alliansen faktiskt klarar av att det helt själv att beskriva det Sverige som vi vill fortsätta att utveckla både som enskilda partier men även i en helhet som Alliansen.

Men det som nu händer börjar faktiskt kännas som en lång och tragisk händelse. Det hindrar den politiska inrikespolitiska debatten som behövs för att Sverige ska kunna utvecklas. För att regeringen ska kunna göra ett gott arbete så måste det också finnas en fungerande opposition och ett fokus på rätt saker.

Därför kan självklart ställa frågan till berörda partier är det inte dags att komma igen nu då och göra rätt från början och fokusera på rätt saker?

"Varenda dag så gör man så gott man kan"

De tragiska händelserna får nu politiska efterspel även om det finns de som har uppmanat att de händelser som har skett inte får bli något politiskt spel. Men nu kräver Malmös starke man, Illmar Reepalu, att regeringen och då med Ask i spetsen måste tillsätta en kriskommission men samtidigt tycker han att inte behöver göra mer än vad han har gjort men samtidigt känns det som om man fortfarande saknar konkret vad som har gjorts från de styrande i Malmö.

Istället klagar Illmar på regeringen att man inte gör någonting. Undrar om det hade varit samma tongångar om det hade varit Håkan Juholt som hade varit statsminister? Det är kanske dags att fundera på vad Illmar kunde ha gjort bättre för att skapa ett annat Malmö. För trots allt så har socialdemokraterna hållt i taktpinnen sedan 1994 i Malmö.

Som jag har skrivit tidigare - låt det som har hänt i Malmö istället skapa något konkret där alla känner ett ansvar både från regering, riksdag och från kommunpolitiker i Malmö. För i det här läget kanske man inte ska enbart nöja sig med att säga "varenda dag så gör man så gott man kan" utan det är kanske dags att lägga i ytterligare en växel och ta i lite mer för att prestera ännu lite bättre - om det nu är bra?

Nya möjligheter

Då är vi i princip tillbaka till den vanliga vardagen igen. Tiden med jul- och nyårshelgerna går verkligen fort och ibland funderar man varför man stressar med alla måsten inför några få dagar på ett år som innehåller så många andra dagar. Det stavas nog tradition.

Trots det kan det konstateras att 2011 har blivit 2012 och innebär nya möjligheter för oss alla. Jag hoppas att den arabiska våren vi fick uppleva under 2011 får fortsätta att utvecklas. Jag hoppas att Europa börjar inse vikten av att det är inte euron i sig som skapar problemen utan det är hur man nationellt har hanterat den egna ekonomin. Jag anser att det är oansvarigt att inte kunna hantera den nationella ekonomin så att den inte påverkar andra länders ekonomier som den har gjort under 2011. I går firades tioårsdagen av euron som valuta inom EU och samtidigt kom frågan om valutan kommer att få uppleva den 11 födelsedagen och jag är helt övertygad om att det kommer så bli om ett år.

Jag hoppas vidare att vi inom folkpartiet fortsätter att arbete med vårt nya partiprogram som ska vara klart under 2013. Det är en mycket viktig process som behövs för att förnya vår politik och samtidigt bredda den på många olika nivåer. Jag kommer självklart vara med i de sammanhang jag känner att jag har något att bidra med och då inte minst inom de sociala frågorna såsom omsorg, vård, hälsa och handikappolitik. Jag kommer även ta hjälp av medlemmarna inom helsingborgsavdelningen för att vara delaktig i arbetet. Vi skapar en ny bild med liberala värdering. Vi gör det i en bred politisk och demokratisk diskussion. Det vore önskvärt att andra partier och ägnar kraft och energi att presentera en bild av hur de vill att Sverige ska se ut inom de närmaste åren men även ur ett längre perspektiv.

Jag hoppas också att jag personligen kan axla det förtroendet som folkpartiet i Skåne har gett mig för att samordna processen kring ett eventuellt bildande av en storregionen i södra Sverige. Det är ett spännande men även ett komplext uppdrag med många olika trådar eller bollar att hålla reda på och fånga in eller knyta ihop för att få ett så bra underlag för ett beslut inom partiet senare i år.

Det finns många roliga och spännande utmaningar att ta sig an under året. Det viktigast i allt detta är att våga se möjligheterna istället för att se alla hindren.

Skapa en nollvision inom äldreomsorgen

Under de senaste dagarna har vi kunnat ta del av den storm som kretsar kring vårdskandalerna inom Carema Care. Det är i sig mycket upprörande hur man som företag hanterar ett företroende man har fått och inte tar förtroendet på allvar utan utelämnar en stor grupp människor som har behov av stöd och omsorg till sitt öde. Jag blir både bestört och arg när jag läser om sådana här saker.

Jag hoppas verkligen att diskussionerna som nu förs från olika håll inte kommer handla om principerna kring mångfalden inom äldreomsorgen utan istället handla om kvalitet och kontroll. Hur kan vi gemensamt säkerställa så att vi i fortsättninge kan garantera en hög kvalité på den vård och omsorg som vi erbjuder inte bara våra äldre utan alla personer som behöver vård och omsorg i olika delar av livet?

Under en lång tid har jag förespråkat inom sjukvården att det ska skapas en tydlig nollvision för att minska sjukvårdsrelaterade skador. För varje år drabbas 100 000 personer av någon form av vårdskada och runt 3000 omkommer på grund av detta. Detta kan inte vara OK och därför känns det viktigt att vi jobbar med frågan. Som sjukvårdspolitiker brinner jag verkligen för detta med att öka patientsäkerheten för den enskilde. Det handlar inte enbart om mänskligt lidande utan det handlar även ekonomiska extrakostnader som vi i dessa tider kan använda till rätt saker.

Men som socialliberal och som gärna arbetar med de "mjuka" välfärdsfrågorna ser jag direkta kopplingar mellan nollvision inom sjukvården och en framtida nollvision inom äldreomsorgen. Idag finns det bl a lex Sarah men det kanske behövs göras fler saker så att minska tillbuden. Det är bråttom att göra något för alla vet att andelen äldre i Sverige kommer öka och antalet personer som kan hjälpa till med vård och omsorg kommer att minska. Detta kommer att resulterar i att antalet händer inom äldreomsorgen riskera att minska och därmed finns det risker att antalet tillbud kommer att öka. Men om ett tydligt säkerhetsarbete även inom äldreomsorgen påbörjas nu så kan vi möta de utmaningar som vi står inför.

Vågar man tro

Efter två dagar i Uppsala på konferensen "Funktionshinder i tiden" är man åter hemma och försöker gå igenom händelserna utanför konserthusets väggar. Kan då konstatera att det fortsätter hända saker inom socialdemokraterna. Håkan Juholt fortsätter forma sitt lag. Kommentarerna i dagens morgonprogram handlade om det är ett okänt lag som Juholt har satt ihop samtidigt som det konstateras att det finns en representation från olika delar inom socialdemokratin.

Ytterligare en kommentar, denna gång från det nya laget, tycks vara att vi återkommer med besked. För fråga efter fråga hänvisar man att socialdemokraterna ska göra en översyn kring den egna politiken. Men samtidigt borde det väl vara på sin plats att man tycker någon om någonting och inte bara hänvisar att man återkommer. Klart... socialdemokraterna använde samma strategi i valet 2010.

Något som jag har följt lite extra är den olika synen på RUT inom socialdemokratin. Waidelich verkar inse att RUT har gett både äldre och barnfamiljer möjligheter till att få hjälp med det vanliga vardagspusslet och att det handlar inte om ett vi och dom-samhälle där det är bara en viss sorts människor som nyttjar RUT-avdraget. Det har ju redan konstaterats för några veckor sedan dels att RUT ökar i popularitet då fler använder det och dels att avdraget används av personer oavsett inkomstnivån. Men även om det finns en positiv inställning från Waidelichs sida så är han lite försiktig när han säger, precis som alla andra, vi ska se på frågan genom en översyn. Så frågan kommer nog kvarstå om man vågar tro.

Som att dansa vals i fyrtakt

Läser idag en intressant intervju med socialdemokraternas nya partiledare, Håkan Juholt och kan konstatera att det kommer bli en intressant politisk tid. Hur kommer Juholt navigera inom sitt parti? Navigeringen har redan börjat genom att byta ut tidigare ledande socialdemokrater mot nya eller i en del fall nygamla. Men navigeringen handlar även om vilken politik vi kommer att se socialdemokraterna ska driva framöver.

När man har följt media under veckan kan jag konstatera att det finns en del socialdemokratiska ledarskribenter och/eller samhällsdebattörer som vittnar om att vi kommer inte bli speciellt överraskade kring socialdemokratisk sakpolitik utan vi kommer känna igen det mesta. Det återstår att se.

Dock kan jag bli lite fundersam när Juholt väljer att utse Tommy Waidelich till ny ekonomisk talesperson och samtidigt har de så olika syn på väsentliga ekonomiska ställningstagande. Det känns som om det blir svårt för Juholt och Waidelich att dans. Vem ska föra? Vilken takt ska de ha? Eller blir det att dansa vals i en fyrtakt?

Inte min sak

Medias bevakning kring Mona Sahlins efterträdare fortsätter. Nu finns det några namn som förekommer ofta men ingen av dessa är en kvinna. Undrar vad kvinnoförbundet inom socialdemokraterna tycker om detta? Men samtidigt undrar jag vem som sätter agendan för socialdemokraterna. När jag läser rapporteringen får jag känslan av media sätter bilden och sätter olika kandidater mot varandra istället för att låta partiets medlemmar få arbeta för att få fram en ny partiledare.

Miljöpartiet är ju i samma situation att det är dags att ta fram två nya språkrör. Det finns en viss mediabevakning kring denna process men det känns som om miljöpartisterna själva har en bild hur denna tillsättning ska gå till. Bland annat var det en medlemsutfrågning av tilltänkta kandidater för en tid sedan. Ett intressant drag.

Samtidigt kan jag konstatera att sossarna i veckan presenterade sin krisrapport och jag förväntade mig en rad olika konkreta budskap och en förändring av den socialdemokratiska politiken. Men med fortsatt förespråkande av höjda skatter och pratet om att bygga en upp en välfärd utifrån tidigare socialdemokratiska värderingar känns det som om det finns en del kvar att göra inom socialdemokraterna.

Självklart ska andra partier dra lärdom av detta. För egen del ser jag fram emot det partiprogramsarbete som nu börjar ta form. Jag har fått en förfrågan att leda ett nätverk kring äldreomsorgsfrågor och frågor rörande personer med funktionsnedsättning i Skåne. Jag har sagt ja till förfrågan och kommer inom kort börja planera nätverkets första träff som kommer ske inom de närmaste månaderna. Jag hoppas att det arbete som vi kan åstadkomma inom detta nätverk också kan fungera som ett bränsle i den interna diskussionen för hela Folkpartiet liberalerna rörande frågor som berör äldreomsorg och frågor som berör personer med funktionsnedsättning.

Inte nu igen

Socialdemokraternas starke man i Malmö, Ilmar Reepalu, slutar aldrig att förvåna. Det räcker tydligen inte med en Öresundsbro i Malmö utan nu vill Ilmar Reepalu ha en tunnel under sundet i stället.

Jag håller med Peter Danielsson (M), kommunstyrelsens ordförande i Helsingborg och Jan Andersson, socialdemokraternas ordförande i Helsingborg, att Ilmar  Reepalus besked skapar en förvirring kring den framtida andra fasta förbindelsen i Öresund. Det finns klara och tydliga signaler från både de svenska och danska regeringarna att det finns förutsättningar för en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör. Detta skapar förutsättningar för en ökad arbetsmarknadsregion i Öresundsområdet. Det skapar även möjligheter i att minska flaskhalsarna som redan nu finns i Malmö-Lund-Köpenhamnsområdet kring kollektivtrafiken.

Tyvärr är det inte första gången som Ilmar Reepalu kommer med sådana utspel utan det har hänt tidigare. Allt ljus behöver inte hamna på Malmö. Det finns faktiskt fler delar i Skåne som har goda utvecklingsmöjligheter. Men det är kanske därför Ilmar Reepalu agerar som han gör för att det finns en möjlig rädsla att det finns andra som inser övriga Skånes förträffligheter och att Malmö inte skulle få vara med på tåget.

För mig är det en självklarhet att satsa på hela Skåne och det är väl därför som jag har valt att vara regionpolitiker istället för bypolitiker.