Rätt riktning

Det är med en viss glädje kan konstatera att det finns fler som har sett att Öresundsintegrationen är viktigt för Skåne och för Helsingörs- och Köpenhamnsregionerna i Danmark. Startskottet för en ökad integrationstakt gick för 10 år sedan då Öresundsbron invigdes. Det har runnit mycket vatten under bron sedan dess.

Men det finns ett antal hinder kvar på vägen för att lägga i ytterligare en växel i integrationsarbetet. Det handlar t ex om ett gemensamt porto mellan Sverige och Danmark. Varför ska det kosta mer att skicka ett brev mellan Helsingborg och Helsingör än vad det kostar att skicka ett brev till Kiruna?

Ett annat område som många som bor vid kusten har upptäckt vid flera tillfällen är att det danska nätet tenderar att ta över det svenska nätet. Tänker man inte på det så tar du emot ett samtal i Helsingborg men är ändå inne i det danska nätet. Detta har fler och fler telefonföretag upptäckt. Fler och fler inför nu en särskild Öresundstaxa.

För mig är det en självklarhet att bo i en expansiv region men med utökade möjligheter att vidga vyerna med en gemensam arbetsmarknasregion mellan Skåne och Danmark. Det gäller att se möjligheter istället för enbart hinder.

Dags att se över ägardirektiven

Nu är det dags igen och jag blir lika arg varje gång. Det handlar om SJ och deras inställning hur man bemöter deras kunder och då inte minst personer med funktionshinder. Vid ett flertal tillfällen har man kunnat läsa om personer som sitter i rullstolar och då kanske främst elrullstolar som inte kan komma med tåget. Idag handlar det om 14-åriga Viktor som inte får åka med tåget till Uppsala för att hälsa på sin syster. Orsak - det tar för lång tid att hjälpa Viktor av tåget.

Vi har en del arbete kvar för att skapa ett tillgängligt samhälle där vi har ett inkluderande samhälle istället för ett exkluderande. Det är dags att se över ägardirektiven för SJ och ställa högre krav i att arbeta med en högre tillgänglighet på tågen. De tycks inte gå att lösa på annat sätt.

Inte nu igen

Socialdemokraternas starke man i Malmö, Ilmar Reepalu, slutar aldrig att förvåna. Det räcker tydligen inte med en Öresundsbro i Malmö utan nu vill Ilmar Reepalu ha en tunnel under sundet i stället.

Jag håller med Peter Danielsson (M), kommunstyrelsens ordförande i Helsingborg och Jan Andersson, socialdemokraternas ordförande i Helsingborg, att Ilmar  Reepalus besked skapar en förvirring kring den framtida andra fasta förbindelsen i Öresund. Det finns klara och tydliga signaler från både de svenska och danska regeringarna att det finns förutsättningar för en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör. Detta skapar förutsättningar för en ökad arbetsmarknadsregion i Öresundsområdet. Det skapar även möjligheter i att minska flaskhalsarna som redan nu finns i Malmö-Lund-Köpenhamnsområdet kring kollektivtrafiken.

Tyvärr är det inte första gången som Ilmar Reepalu kommer med sådana utspel utan det har hänt tidigare. Allt ljus behöver inte hamna på Malmö. Det finns faktiskt fler delar i Skåne som har goda utvecklingsmöjligheter. Men det är kanske därför Ilmar Reepalu agerar som han gör för att det finns en möjlig rädsla att det finns andra som inser övriga Skånes förträffligheter och att Malmö inte skulle få vara med på tåget.

För mig är det en självklarhet att satsa på hela Skåne och det är väl därför som jag har valt att vara regionpolitiker istället för bypolitiker.

Mitt och ditt

Under senaste tiden har jag funderat mycket över begreppet mitt och ditt. Tidningar skriver om ökat antal brott i olika bemärkelse. Ibland handlar det om inbrott och ibland handlar det om andra länders övervakning. Med det som är viktigast är vi verkligen börjar lära oss vad som är ditt och mitt oavsett om det är lokalt eller globalt.

Fackets politiska inverkan

Bara tre av tio LO-medlemmar vill ha kvar stödet till socialdemokraterna. Detta visar en nyligen gjord SIFO-undersökning som är publicerad i LO-tidningen. Det är ju ingen hemlighet att LO pumpar in massor av miljoner in i den socialdemokratiska rörelsen. Dessutom ställer medarbetare inom de fackliga organisationer upp med arbetskraft under valrörelserna för att stärka upp den socialdemokratiska valmaskineriet. Men nu verkar det som intresset bland medlemmarna har svalnat rejält. Jag hoppas att LO-ledningen verkligen lyssnar till sina medlemmar och tar sig en ordentlig funderar på om och hur man ska blanda ihop fackliga intressen med politiska.

Det finns kanske de LO-medlemmar som har insett att S inte har den bästa arbetslinjen i svensk politik. Det finns de som har insett att det finns andra politiska sakområden som inte gagnar den svenska utvecklingen av arbetsmarknaden. Jag tänker på S inställning till kärnkraften. Samtidigt blir jag lite fundersam när jag ser hur mycket IF Metall betalar in till S varje år när man samtidigt är kritiska till S avvisande av ny kärnkraftverk och att på så sätt trygga energiförsörjningen till rimliga priser för svensk basindustri.

Kunskapsbrist

Samhällsutvecklingen går oftast i rasande fart sägs det. Ibland så fort så att man har svårt att hänga med i utvecklingen vilket i sig skapar stress och i en del fall kunskapsöverläge i förhållande till de som har svårt att hänga med och leva i nuet.

Men idag kan man via media få ett exempel på att en skyndsam samhällsutveckling inte gäller att delar. Det är med en förfäran som jag läser att personer med adhd och aspberger låses in och tvångsvårdas. Min första fråga är självklart befinner vi oss på 2000-talet eller 1900-talets början?

Då fanns det särskilda institutioner för personer med olika former av funktionsnedsättning. Ord som adhd och aspberger fanns inte utan de personer som hade dessa diagnoser upplevdes möjligen som dumma och lata. Senare kom man fram till att det fanns personer med olika bokstavskombinationer och idag ska vi leva i ett samhälle där det konstateras att det finns olika neuropsykiatriska diagnoser där adhd och aspberger två exempel.

I veckan träffade jag andra politiker och tjänstemän inom Västra Götalandsregionen, Stockholms läns landsting och Västerbottens läns landsting. En av många frågor som diskuterades vid detta tillfälle var just personer med neuropsykiatriska diagnoser och behovet av att ha tydliga vårdplaner för dessa personer. Det pågår arbeten inom de olika landstingen och regionerna men det är kanske dags att det görs ett nationellt arbete kring vårdplan och vilken huvudman som har vilket ansvar. Vi måste i alla fall bort från ha en så stor kunskapsbrist så att vi väljer att låsa in istället för att jobba aktivt och se möjligheterna även om en personer har diagnosen adhd, aspberger eller någon annan form av neuropsykitatrisk diagnos.

Veckan

I veckan har det hänt en rad intressanta saker i Sverige. En del tänker säkert på boken om kungen. Den tänker jag inte ens kommentera.

Andra tänker på partiledardebatten som mest kändes som en förlängd valdebatt och där inga nya saker kom fram.

Men för mig var det mest intressant att se tre eller egentligen fyra gamla vänner så öppet strida mot varandra. Den rödgröna splittringen verkar vara total och i den ena kanten står vänsterpartiet och den andra socialdemokrater och miljöpartiet. Det känns som om det blev nästa rätt valresultat i valet med tanke på de senaste veckorna splittring. Hur hade det sett ut om de tre rödgröna skulle jobba tillsammans i en verklighet?

Det verkar som om det finns två partier av de rödgröna som vill fortsätta ta ett ansvar för den svenska utvecklingen och då tillsammans med Alliansen. Det är självklart socialdemokraterna och miljöpartiet som känner att de kan ta ett ansvar även i opposition. Men vänsterpartiet vill nu verkligen gå sin egen väg och inklusive den svenska ekonomin. Oroande är att vänsterpartiet vill överge överskottsmål och utgiftstaket. Två mål som har varit positivt för den svenska ekonomiska utvecklingen. Det gäller ta ett stort ansvar för den egna plånboken. I den vanliga hushållsekonomin kan man inte spendera mer än vad den egna plånboken medger. Gör man det så får det ju oroande konsekvenser. Likadant måste man tänka  för den svenska ekonomin. Tack och lov finns det partier som gör det och därför har vi ett gynnsamt läge för den svenska utvecklingen.

Tar paus

Idag kom så beskedet, som jag tror att många har förväntat sig, att de rödgröna tar en paus från varandra i ett nära samarbete. 

Skuggbudgeten och diskussionen kring Afghanistan är de sista stora sakpolitiska frågorna som man gör en gemensam sak i. Det är helt naturligt. Både budget och den svenska militärens närvaro i utlandet är två frågor som har stått på den gemensamma politiska agendan. Men samtidigt inser de tre partierna är det är möjligen bättre att arbeta var för sig och inte i ett försök att skapa en kopia av Alliansen. Erfarenheter säger att det är sällan att en kopia blir bättre än originalet. Detta gäller även i försöket att kopiera en politisk plattform.

Tillbaka

Efter en månads återhämtning från valrörelsen och goda försök att återkomma till en vanlig vardag är det åter dags att börja blogga. För det har hänt en del sedan sist. Den nya riksdagen är öppnad. Budgeten för landet är lagd. I kommunerna formeras de nya styrena och för Helsingborg del handlar det om ett minoritetsstyre med folkpartiet, moderaterna och kristdemokraterna. Under kommande vecka är det min förhoppning att det blir färdigt kring fördelningen av uppdragen.

Det som är bekymmersamt under de senaste dagarna är händelserna i Malmö. Som den nya integrationsministern uttryckte det vid besöket i Malmö så är det problem som berör hela Sverige och inte enbart Malmö. Det är viktigt att det inte skapas politik kring det som händer i Malmö utan att det på bredd front skapas möjligheter till resultat. Ett resultat som löser problemet med att malmöborna inte känner sig trygga att gå ut i Malmö.

Osäkert läge

Under de senaste dagarna har vi fått rapporter om att det bara skiljer ett hundratal röster från egen majoritet. Idag kan man läsa i Expressen att det har hittats 1000 förtidsröster på en mack i Dalarna. 1000 röster som inte räknade i ett län där det har varit väldigt nära med annan mandatfördelning än vad vi ser idag.

För framtiden behöver säkerheten i valsystemet stärkas så att det känns tryggt att de röster som är avlagda verkligen räknas.